Uncategorized

Förlossningsberättelse del 1

Hej från bebisbubblan!

Jag tänkte dela med mej av min förlossning med er!

Otis har redan hunnit bli sju hela veckor! Fina fina Otis <3

Här är min förlossningsberättelse del 1.

Det började med att jag på förmiddagen den 7:e juni smuttade på den berömda förlossningsdrinken. Jag var trött på att vara gravid. Det var kokhett ute och jag ville också slippa igångsättning framöver. Jag hade dessutom en känsla av att den här bebisen var större än tillväxtultraljuden visade – max 4,2 kilo på beräknad dag sa dem – nja, snarare 4,5 tänkte jag!

Hur som helst!

Jag hade hela tiden upprepat för mig själv att denna förlossning skulle starta på dagen, när jag var utvilad och mätt. Allt för att få de bästa förutsättningarna för att man ska orka en förlossning. Med min första son Mille startade det precis när jag gått och lagt mig, så jag var hungrig och skittrött rent ut sagt.

Mille skulle egentligen sova middag. Han vägrade för han skulle prompt äta lunch innan och han kröp in under bordet och gömde sig. Jag hade inte en chans att få fram honom, höggravid som jag var. Sambon var ledig från jobbet denna dag eftersom det var en klämdag, så det blev han som fick locka ut Mille från bordet och det slutade med att vi åt lunch innan sömn, sonen vann!

Efter lunchen gick jag och Mille för att sova middag. Sambon passade på att åka iväg för lite ärenden. Jag hade svårt att somna och fråga mig inte varför men jag gick upp för att ta en gravidselfie. Jag tänkte att det kunde vara bra att förverkliga magen sådär de sista dagarna. Bebisen var ju ändå beräknad på Milles födelsedag om några dagar, den 11 juni.

Jag gick och la mej bredvid sonen igen och försökte vila lite men ingen position i sängen var bekväm. Några minuter senare började jag få lite värkar. Jag tänkte att jaha, suck, inte igen! Hade haft sååå mycket förvärkar denna graviditet och trodde att så var fallet denna gången också. Men de här ”förvärkarna” ökade i intensitet för varje värk och bara efter några värkar kände jag att nej, det är nu det är igång – och fort går det!

Det dröjde inte mer än en kvart så var jag tvungen att ringa sambon för jag blev faktiskt lite orolig eftersom det gick så galet fort. Har också fått höra i efterhand att sambon inte tänkte åka hem direkt när jag ringde, han tänkte göra klart sina ärenden först. Han trodde bara det var förvärkar, som alla andra gånger de närmsta veckorna – men något fick honom ändå att åka hem och tur var väl det!

Nästan direkt var det etablerade värkar och de ökade i intensitet för varje värk. Vid varje värk ställde jag mig på knä och lutade huvudet mot sängen med ett ”NU” för att sambon skulle veta att en värk kom och då höll han om mig. Sen sa jag ”NU” när den var över. Det här med ”NU” hade min doula lärt mig för att de runt omkring mig skulle veta. Rekommenderar att ha doula STARKT! Ett sånt fantastiskt stöd och trygghet både under graviditeten och förlossningen.

Ungefär en kvart innan värkarna startade.
Klänningen jag födde i.

Vi ringde min mamma som skulle ha Mille nästan omedelbart eftersom jag kände att det skulle gå snabbt. Hon skulle precis åka iväg och fick i sista sekund avboka hennes ärenden. Det var ren tur att hon inte hade hunnit ut på e4:an.

Vi ringde också doulan nästan direkt och det var tur det för hon hade några mil att åka till oss. Trots att förlossningen redan var igång så tvekade jag och tänkte att nej, det kanske bara är förvärkar ändå, det slutar säkert snart. Jag tänkte att det skulle vara pinsamt om doulan kom hit och så blev det inget.

Sambon sprang mellan mig och bb-väskan för att packa ner det sista. Mamma hämtade Mille och efter knappt två timmar från första värk kom äntligen doulan. Då grät jag lite faktiskt.

Det var så känslosamt. Att lämna bort min förstfödde och inte veta när vi skulle ses nästa gång, att ha värkar och ont och samtidigt som man visste att man snart skulle få träffa sin bebis. Det var liksom både av smärta, sorg och glädje jag grät.

Mot förlossningen!

Det tog inte mer än en halvtimme från att doulan klev innanför dörren tills vi bestämde oss för att det var dags att åka in till förlossningen. Det började redan trycka på lite!

Eftersom vi bor ungefär sju mil från förlossningen så kändes bilfärden som en av de jobbigaste bitarna. På grund av detta hade vi bestämt innan att vi skulle åka in i samma bil alla tre. Doulan körde och jag och sambon satt bak – det var jätteskönt att slippa sitta själv med värkar.

I bilen satte sambon på mig tensapparaten och vid varje värk höjde han upp intensiteten på den, superskönt! Jag satte även in mina airpods i ena örat och startade min förlossningsplaylist på telefonen. Tack vare att doulan påminde mig om den ska jag tillägga. Guld värt med doula i ett sånt läge som påminner om det man glömmer mitt i allt. På så sätt kunde jag kommunicera med sambon och doulan men ändå gå in i mig själv och lyssna på min lugnande musik.

Både i bilen och innan vi åkte hemifrån så fick jag också några droppar av en örtblandning av doulan. Dropparna skulle hjälpa mig att behålla lugnet och minska eventuell ångest.

Just denna dag var det, bara några timmar tidigare, ett bombdåd i Linköping och det både åskade och regnade när vi åkte in till universitetssjukhuset i Linköping. Det var ett rejält åskoväder faktiskt! Hade vi fastnat i någon bilkö så vet jag inte om Otis hade fått förlösas i bilen. Jag var faktiskt lite nervös över det men försökte inte tänka på det! Jag siktade in mej mentalt på att hinna in till sjukhuset. Doulan svängde dock av e4:an och åkte gamla vägen in eftersom hon inte var säker på att vi skulle hinna (berättade hon efteråt). Jag förstod väl det innerst inne, men det var inget de sa just där och då!

Väl framme vid förlossningen fick jag en värk igen precis utanför. Värkarna var täta nu och jag tänkte ”hur fan ska jag ens kunna ta mig in?!” Men jag bestämde mig att nu jäklar springer jag in, även att värken knappt hann avta och pauserna nu var få. Precis innanför ytterdörren kommer ytterligare en värk som jag tar hängande på sambon. Inne i hissen kommer en till och utanför dörren till förlossningen ännu en.

När jag får komma in så vill de såklart att jag ska väga mig. Jag svor en hel rad svordomar inombords och tänkte att ”vad fan du skämtar med mig?! Här står jag med en jäkla massa värkar och du vill veta vad jag väger?! Låt mig bara föda barn istället!” Så där hann såklart en till värk kommal. Jag hade gått upp 12 kilo förresten 😉

Det var lugnt inne på förlossningen, eller så kändes det iallafall och jag tror jag hade rätt.

Doulan var iväg och parkerade bilen och fixade så vi fick in all vår packning. Jag kände igen tjejen som mötte upp oss, en undersköterska. Visst var det hon vi hade med på förlossningen med Mille? Det kändes tryggt för hon var så lugn och snäll.

Vi fick sen förlossningsrummet direkt, jag tror det var nummer två.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *