Uncategorized

Förlossningsberättelse del 2

Här kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse.

16.55 skrevs vi in på förlossningen i Linköping.

Undersköterskan frågade om jag kunde gå och kissa så fort jag klev in på förlossningsrummet. Jag kände mig tveksam och sa det men testade. Så fort jag satte mig ner så kände jag att det började trycka på så jag fick resa mig upp snabbt och halvskrek i en värk att det typ var omöjligt, att det kändes som barnet kom då.

Jag fick lägga mig på sängen och det kom in en barnmorska och presenterade sig. Hon hade bläck utsmetad på kläderna och ursäktade sig för att hon inte hunnit klä om men de ansåg nog att min förlossning var brådskande. Det kom in ytterligare någon barnmorska på rummet och sa hej hon också. Själv hade jag klänning på mig och de frågade om jag ville byta om till sjukhusets kläder vilket jag absolut inte ville mitt i alla värkar.

Det gick så fort så barnmorskan sa att hon inte hade hunnit läsa mitt förlossningsbrev så mycket så vi fick säga det viktigaste mellan värkarna. Superskönt att ha doula med sig då som kunde prata för mig och sambon och även att sambon var väldigt insatt i exakt hur jag ville ha det. Här fick jag lustgas, för det hade jag sagt att jag ville ha eftersom jag tyckte det var skönt att fokusera på något när värkarna kom. Tensapparaten satt fortfarande kvar i ryggslutet.

Jag låg på ryggen men jag ville absolut inte föda så denna gång, vilket jag typ blev tvingad till att göra med Mille på grund av att det blev lite bråttom när han skulle ut på slutet. Sambon sa detta och vi försökte vända mig mellan alla värkar, (sjukt jobbigt!), för jag ville föda stående på alla fyra, lutande med armarna mot den upprätta sängen.

Eftersom jag har diabetes typ 1 så kollade sambon mitt blodsocker och det började stiga litegrann så han frågade barnmorskan om han skulle ge mig lite insulin för att sänka blodsockret men då svarade hon att nej det är nog ingen idé för det kommer nog komma en bebis här väldigt snart! Jag tror han blev lite chockad och i efterhand har han sagt att han hade räknat med att vara inne på förlossningen i typ tio timmar som sist!

Ganska snart började krystvärkarna ordentligt. Det kändes i och för sig som han varit på väg ut ett bra tag och ska jag vara ärlig så hade jag hållt emot ganska ordentligt redan i bilen på väg in. Doulan berättade efteråt att hon varit beredd på att stanna intill vägkanten.

Krystvärkarna var helt galna. Med Mille kände jag dem inte på det sättet i slutet för de hade hunnit avta då. Men den här känslan var så häftig även om det gjorde galet ont! Jag hade full koll och jag visst precis när en värk skulle komma och det var liksom JAG som födde mitt barn! Med hjälp av sambon och doulan såklart. Sambon stod hela tiden på ena sidan och höll om mig, halvt lutande över mig för att jag skulle få så mycket närhet som möjligt. Doulan stod på andra sidan och klappade mig på huvudet och peppade mig.

Närhet närhet närhet är a och o för att oxytocinet ska flöda = vårt måbra-hormon som gör att förlossningen går framåt

Mitt i allt detta skulle en infart i handen sättas för de hade de inte hunnit med och det gjorde så ont för hon som skulle sätta den missade och det typ sprutade ut blod ur handen på mig. Det var inte så farligt men där och då kändes det bara så sjukt alltihop.

Efter en stunds krystande var huvudet ute och fy helvete vad ont det gjorde! I två krystvärkar stod han så om jag minns rätt och jag märkte att efter andra värken blev barnmorskan något stressad. Hon började prata om värkstimulerande, vilket jag helst ville undvika, så jag och framförallt sambon sa bestämt nej! Det kommer en värk till snart säger jag högt och kvidande. Det var bara något jag sa för det visste jag ju egentligen inte men jag tänkte att det borde fasen komma en till snart. Vilket det gjorde. Tyckte dock inte att den värken var riktigt lika intensiv som de tidigare så då kände jag att nej nu ska bebis ut! Jag tryckte på hårt och jag kände hur barnmorskan liksom knyckte till för att få ut bebisen och äntligen var han ute!

Lättnad.

Samma minut som bebis är ute

De la upp honom framför mig på sängen och jag såg direkt att det var en pojke, minns att jag mest såg en stor pung typ haha. Och sen tänkte jag att navelsträngen var så stor och tjock. Så häftigt!

Han föddes 17.55. Exakt en timme efter att vi blev inskrivna.

Efteråt kände jag mig så stark! Sa att jag kunde tänka mig att föda barn direkt igen. Kanske lite överdrivet men kände mig verkligen så STARK och jag var så glad över att få en så enkel och snabb förlossning. Från första värken tog det 4,5 timme tills han kom ut.

Vi sa att vi ville ha en ostörd första timme så när bebisen kom ut släcktes det ganska snabbt ner och alla gick ut. Jag sa dock att jag ville bli undersökt innan barnmorskan gick för att få det överstökat. Sen var det bara jag, bebis, pappan och doulan – för vi sa att hon gärna fick stanna.

Vi fick också sen avnavling, precis som vi önskade och navelsträngen klipptes inte förrän efter två timmar. Sååå viktigt för att bebisen ska få alla livsviktiga stamceller, vita blodkroppar och järn. Ungefär 100 ml, som motsvarar 30% av barnets blodvolym finns i moderkaka och navelsträng och det känns självklart att min bebis ska få det. Tre minuter som de på förlossningen kallar sen avnavling är långt ifrån tillräckligt! De tog inte heller något pH-prov på navelsträngen (det kan göra att blodet koagulerar och inte når barnet) och inget k-vitamin som ges till alla barn på rutin fick han heller! Vägning och mätning gjordes först efter någon timme med moderkakan i en påse bredvid och jag hade mycket riktigt rätt – 4540 gram och 51 centimeter lång. Huvudomfång, samma som storebror, 35 cm.

Helt enkelt en drömförlossning från början till slut med några få undantag som egentligen är detaljer.

Jag hade önskat att barnmorskan inte blivit så stressad på slutet och försökt ge mig värkstimulerande -tack Markus (sambon) för att du var snabb på att säga ifrån! Har hört i efterhand att barnmorskan visst stod redo med att ge mig det så det var tur att han var med! Värkstimulerande kan störa anknytningen mellan mamma och barn och kan även öka risken för förlossningsdepression. Det kan öka risk för att förlossningen får avslutas med instrument och det sägs även öka risken för cp-skador hos bebisen på grund av intensiva värkar utan paus vilket kan ge bebis syrebrist. Men framförallt – varför ge ett läkemedel mitt i en förlossning som flyter på helt perfekt?!

I alla fina hemförlossningsvideor jag sett, det är en hel del, så tar det tid för barnet att komma ut. Det känns som det inte är ovanligt med en paus precis innan barnet kommer ut så jag var inte orolig. Det känns också lite typiskt vården att stressa på mot slutet tyvärr!

Jag hade gärna fött hemma och i pool. Hade tänkt hyra en pool och föda i på förlossningen för det är tillåtet i Linköping men då hade tyvärr Markus fått lägga en timme på att fixa den när vi kom in. Tid jag misstänkte vi inte skulle ha och energi jag hellre vill att han lägger på mig såklart. Hade varit häftigt annars! Och jag fick ju rätt i att vi inte hade hunnit fylla poolen innan bebis kom.

Men allt som allt, en helt underbar och galet häftig förlossning! WOW! Så tacksam.

OTIS <3 Några timmar gammal.


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *